Jag kan inte betrakta Krikortz målning utan att inbegripa det grovmaskiga nät som täcker bilden av de leende och segervissa ungkommunisterna. Eftersom målningen går runt elcentralens alla fyra väggar innebär det att personerna på bilden i själva verket är instängda i en bur, vars närvaro de verkar helt omedvetna om. De är ofria, men vet det inte.
Den som tror att detta är något som enbart gäller de övertygade partikadrerna i det gamla DDR borde nog tänka ett varv till. Jag skulle vilja vidga perspektivet och se det som att Krikortz bild är en metafor över våra egna liv och övertygelser. Han har gett en kommentar till var och en av oss. Vi är alla instängda i våra egna burar, med våra fördomar, ideosynkrasier och falska föreställningar. Vi befinner oss visserligen på andra sidan nätet, men kan man vara säker på att det betyder att vi är utanför?
I debatten har det förekommit både önskemål om att konstverket skulle förstöras, och krav på att det skulle täckas över, gömmas i ett museimagasin mm, kort sagt att det skulle utsättas för censur; alltså just de medel som regimen i det gamla DDR skulle ha använt mot konst som de inte gillade. Kanske är det trots allt vi som sitter innanför nätet?
Max Lingners (konstnären bakom Krikortz förlaga) efterlevande släktingar har uttalat att de ”ser på projektet med ’skeptisk sympati’ och hoppas att Uppsalaborna skall förstå ironin” (UNT 6/11). Maz Lingners original täcker ju fortfarande, 26 år efter murens fall, en vägg i Berlin, liksom för övrigt Andy Warhols porträtt i jätteformat av massmördaren Mao Tse Tung lyser upp en vägg på en Berlins största tunnelbanestationer. Berlinarna verkar ha en bättre relation till konst, även provocerande sådan, än vad Uppsalaborna har.