Jag var på ett föredrag som anordnades av organisationen Love Nepal, som jobbar för att hjälpa flickor ur sexslaveri. Jag kommer aldrig bli den samma efter att en flicka som själv blivit räddad berättade om sitt liv. Klart visste jag att det fanns sådant, men hur hemskt det verkligen var kom trots allt som en chock för mig.
Att flickor som inte är mycket äldre än min sexåriga flicka säljs av sina egna föräldrar till bordeller där de utnyttjas av 30–50 män om dagen (!) är så svårt att kunna ta in och förstå.
Att människor kan vara så rent onda att de anser sig ha rätt att förstöra ett litet barn på det sättet gör mig så otroligt ledsen och samtidigt blir jag så arg!
Här sitter vi i våra vita hem med fina möbler, överflöd av mat och kläder och gnäller för att vårt fotbollslag förlorade eller att vågen visar tre kilo för mycket eller att maten inte är närproducerad, vad håller vi på med?
Jag bestämde mig före föreläsningen ens började att jag självklart måste hjälpa minst en flicka, jag ser det som min skyldighet nu när jag fått höra hur en del flickor lever (om man ens kan säga att de lever under de förhållandena). Jag och min familj har en tajt budget, men vad är det jag måste offra i förhållande till vad dessa flickor får utstå?
Vi måste vakna upp och sluta blunda, vi kan inte skylla på att vi inte orkar höra, vi måste alla ta vårt ansvar! Tänk om det handlade om din dotter, din fru, ditt barnbarn, det är verkliga människor som just nu utnyttjas, säljs och dör. Jag ska rädda en – vad ska du göra?