Ironin har blivit sin egen fiende
Ett av vinterns populäraste tv-program är Världens modernaste land. Klockan 20 på onsdagar samtalar en av Sveriges bästa pedagoger Fredrik Lindström med akademiledamoten Peter Englund om vad som är "det typiskt svenska".
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så går tongångarna, med Lindström promenerande i vinterrock eller som en finurligt inklippt Zelig-journalist i samtal med Alva Myrdal.
Programmet hyllas unisont i svensk press och tusentals svenska familjer sätter sig varje onsdag framför tv:n för att få fyrtiofem minuters kollektiv självanalys i tv-soffan.
Eller, inte riktigt alla.
I veckan stack Stefan Helgesson, kulturjournalist på Dagens Nyheter, ut hakan och gav Fredrik Lindström på tafsen. I kulturdebatten anklagade han Fredrik Lindström för att förirra sig bort bland trippelironiska kommentarer och förvandlas till en falsk profet för vårt land. Vi är inte så moderna. Sydkoreanerna är mer uppkopplade, Alva Myrdals folkhem är en timid modernisering jämfört med vad Atatürk åstadkom i Turkiet och själlösa miljonprogram finns i alla länder och så vidare.
Det utbröt en intensiv läsardebatt. Ungefär hälften höll med, de övriga gav Lindström sitt stöd. Några korta utdrag:
l Speciellt det där om ironin som jag tycker är just så passande. Jag tror att Helgesson har missat poängen med programmet ...
... till och med namnet på serien får ju ses som ironiskt. Vi svenskar (!) tycker att vi är vansinnigt moderna, och serien leker ju med precis denna självbild.
Lindström och programmet är lysande liksom ironin i detsamma.
Aha, ledsamt för alla er som tog programmet på allvar. Det var tydligen ironiskt hela klabbet.
Min poäng? Ironin har slagit knut på sig själv och blivit sin egen fiende.
Ingen såg det då. Men när Lena Philipsson 1993 rullade ut, inlindad i gladpack i Manegen med Glenn Killing skapade ironimissionärerna i Killinggänget ett monster.
Över mer sentida populära underhållare som Kristian Luuk och Filip och Fredrik har det lagt sig en ständig, vag känsla av att de när som helst kan smita ut genom bakdörren genom att utbrista:
- Det var ju bara ett skämt. Det förstår du väl?
Och så toppen nu i veckan, när Sveriges mest uppskattade utbildare diskuterar Sveriges identitet på bästa sändningstid i tv är många tittare inte säkra på vad som egentligen menas. Att vara ironisk används som ett av sätten att vara sådär finurligt trevlig och oförarglig på.
Det känns lite sorgligt bland alla införstådda (?) leenden.
Stefan Helgesson föreslog att Fredrik Lindström använder ett trippelironiskt tilltal, men missade enligt de mer tonsäkra läsarna ändå ironin och meningen med programmet.
I en sådan kultur känns det dags att glömma att ironi en gång i tiden var förknippat med smartness och våga återta klyschorna, på allvar.
Om det är möjligt.