Psykiatri När min bror som, sedan han var 5 år gammal, är diagnostiserad med adhd och aspergers syndrom fyllde 18 år i början på året kände hela familjen att det var viktigt att han fick en smidig och bra övergång från barnspykiatrin vid BUP till den neuropsykiatriska mottagningen. Det är och har alltid varit viktigt för honom att få stöd av psykolog för att inte hamna i en depression som många med hans diagnos lätt drabbas av.
Även fast BUP de flesta gångerna har gjort ett väldigt bra jobb så har mina föräldrar ändå fått kämpa för att min bror ska få det stöd han behöver för en fungerande vardag.
När min bror fyllde 18 år var det meningen att han skulle gå över till vuxenpsykiatrin. När det gått cirka tre månader efter att min bror fyllt 18 började min mamma höra av sig till neuropsykiatriska mottagningen men det enda svar hon fick var att han nu var myndig och att han själv måste höra av sig till dem.
De allra flesta personer med samma diagnos som min bror har svårt med att ta tag i sådana saker och har svårt med det sociala. Borde inte neuropsykiatriska mottagningen veta om det?
Det värsta av allt är att nu mår min älskade bror sämre än någonsin och har gått in i en djup depression. Var är hjälpen? Var är stödet?
Nästan ett år har gått. De föräldrarna som kämpat i så många år för att ge sitt barn den behandling och det stöd som han behöver står helt hjälplösa.
Toppen på isberget är ju att det är planerat att han äntligen, efter tolv års kämpande, ska få ta studenten i vår. Han har varit så himla duktig och jag ser hur han kämpar varje, varje dag. Men det är svårt. Just nu ser det ut som om han kanske inte får ta studenten. Skulden för det lägger jag på neuropsykiatriska mottagningen.
Frustrerad storasyster
Fotnot: I just detta fall har vi av integritetsskäl gjort ett undantag från regeln att insändare ska undertecknas med namn.