INSÄNDARE: Hur tolerant är du?

KRÖNIKA. Det låter som en helt annan tid men det var inte så längesedan. En väninna till mig berättade att hon för drygt tio år sedan när hon började som nyhetsjournalist på SVT skickades på uttalskurs. Hennes dialekt bedömdes vara för tydlig och behövdes slipas bort. Och då kommer hon från Skogås någon mil söder om Stockholm. Den rikssvenska normen var ännu stark och man tolererade definitivt ingen utpräglad gotländska, skånska eller dalmål i tevens nyhetsprogram. Sedan dess har det, som bekant, blivit annat ljud i etern.

Över huvud taget kan Sverige nog anses ha blivit ett väsentligt mycket mer tolerant samhälle de senaste årtiondena. Fram till fyrtiotalet var det exempelvis kriminellt att vara homosexuell. I ytterligare 30 år efter avkriminaliseringen var det av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom. Det senaste decenniet har en enorm omsvängning skett - från oacceptabelt till accepterat, vidare till något nästan folkligt. Pridetågets marsch genom Stockholm är numera sommarens verkliga folkfest i huvudstaden.

Ett annat exempel är främlingsfientligheten. Att i dag vara invandrad finne eller italienare är knappt ens klassat som att vara invandrare. Annat var det för säg 40 år sedan, då finnar diskriminerades och italienare sågs som vitlöksstinkande svartskallar. Och antisemitismen som en gång var utbredd i Sverige existerar i dag mest som ett abstrakt begrepp hos Forum för levande historia och för några få nazistanstrukna virrpannor. Det finns förvisso fortfarande fördomar mot personer som flyttar hit från andra sidan Europa, men på det hela taget ökar toleransen även mot dem.

Och det är ju skönt. Men paradoxalt nog tycks den ökade toleransen för grupper som avviker från normen motsvaras av en minskad acceptans för individuella egenheter. Ansvaret för den egna lyckan har de senaste decennierna skiftats över och vilar på var och en. Friheten uppfattas som i det närmaste total - vi väljer själva vilka vi vill vara och vilka liv vi vill leva. Men antalet alternativ för vad som anses vara ett "lyckat" liv tycks samtidigt ha blivit färre. Den som är överviktig förväntas banta, den som är ful gå till en plastikkirurg. Är du inte snygg och framgångsrik i dagens samhälle, har du blott och bara dig själv att skylla. Inte att undra på att stressen kryper ner i åldrarna eller att den psykiska ohälsan är så omfattande som den är.

Det hade ju varit fint om vi kunde tolerera både avvikande minoriteter och individer som väljer att inte kryssa i standardformulär 1a för hur livet ska levas. Men det verkar tyvärr vara för mycket begärt.

Insändare: Hur tolerant är du?