Kulturförvaltningen ger kulturnämnden förslag på konstnärer och sedan är det kulturnämndens ansvar att besluta vilken konstnär som får uppdraget att komma med ett förslag.
Konstnären Erik Krikortz förslag för Carolinabacken var mycket svävande, ”hämta souvenirer från till exempel Barcelona, Masar al Sherif, San Fransisco”.
Enligt Eva Edwardsson är det armlängds avstånd (konstnärlig frihet, min förklaring) mellan kulturnämnd och konstnär. Sedan ska kulturförvaltning och konstnär ha dialog. Har det skett någon sådan under dessa tre år? Eller är det armlängds avstånd som gäller mellan här också? Har verkligen någon SETT motivet och godkänt det? Eller har man så stor respekt för konstnären att man inte vågar säga ifrån? Man kommer osökt att tänka på ”Kejsarens nya kläder”.
Jag är guide och har ofta stadsvandringar i denna del av staden. Vad ska jag säga när jag passerar detta konstverk som onekligen är en hyllning till sozialismus och DDR? Att Uppsalas kulturprofiler har köpt grisen i säcken?