Förväntningar på livet
KRÖNIKA. Bitterfittan, jag läser den som min första bibel i livet. Maria Svelands debutroman ligger hela tiden i väskan eller på sovrumsgolvet.
Sîlan Diljen
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag läser om Sara som berättar om hur livet aldrig blev som hon tänkt sig, just som jag själv har börjat fundera (och tveka) över vissa val jag gjort i mitt vuxna liv: att jag gift mig, köpt bostad och ständigt tackat ja till saker när det egentligen inte känts bra i magen.
Jag har mycket som andra drömmer om. Men för mycket av det goda kan också vara en förbannelse, speciellt eftersom jag inte riktigt vet hur det blev så: för att jag själv ville eller för att de varit skrivna i stjärnorna redan innan jag föddes? Alltså, ville jag själv verkligen ta de där stegen eller gjorde jag det som förväntades av mig? Oavsett hur det var kan det goda livet också bli en drog och jag är livrädd för att bli en trygghetsnarkoman, sån där nöjd människa som jag har föraktat lite i smyg.
Många av mina tjejkompisar känner igen sig i det här. Det är samma tjejer som tänker mer på andra än sig själva, de som alltid anpassar sig. Det gör mig ledsen: ledsen för att livet har sina förutbestämda mallar, men mest för att jag och andra följer dem; ledsen för att jag köpt en lägenhet men mer för att jag anpassar mitt liv efter den. Men mest av blir jag ledsen jag för att mitt hjärta inte har pirrat så där nöjt på länge, som när man känner att om världen skulle gå under imorrn kommer ändå JAG (och tjejkompisarna) att överleva.
Tjejerna och jag brukar prata om de här frågorna, hur vi känner oss trötta, otillfredsställda och gamla, trots att få av oss ens fyllt 30 år. "Vad hade du förväntat dig egentligen", frågade en av dem häromdagen. Jo, jag drömde om det goda livet, att jag skulle gifta mig med en människa som jag älskar och som älskar mig tillbaka, en som får mig att välja tvåsamhet fast den är ett pussel och gissel många gånger. Det gjorde jag. Och jag ville jag att vi skulle ha ett fint hem. Det har vi. Så drömde jag hela tiden om ett utmanande och utvecklande jobb. Det har jag, oftast.
Men livet är ju också så mycket mer, eller kanske mycket mindre? Jag tänker på allt det där jag brukade skriva om i min dagbok innan jag blev vuxen. Det handlade inte om hus, hem och karriär. Men mer om gränslöshet och alla människor jag älskade, de jag skulle kunna gå med till världens ände, leva med på en öde ö eller bara grilla en kväll. Men någonstans gick det snett både för mig och många väninnor. Någonstans började vi intala oss att vi ÄR det vi presterar. Så nu måste vi hitta tillbaka. Till bultande hjärtan.