För snart ett år sedan uppmärksammade jag kommunen på att dagens bidragssystem tillsammans med en omfattande skattesubventionering av lokalhyror för dem som använder kommunala anläggningar för att utöva sin idrott eller fritidsaktivitet, var utomordentligt orättvist.
Ett antal ledande politiker och tjänstemän på fritidskontoret framträdde i medierna och förklarade att tjugo till trettio år gamla politiska beslut var orsaken till att vissa föreningar med egna anläggningar var starkt missgynnade. För att råda bot på detta missförhållande tillsattes en utredning syftande till ett enklare och rättvisare bidragssystem.
Vi har nu tagit del av ett remissmaterial kring utredningen och kan konstatera att våra förhoppningar om att politikernas (eventuella) ambitioner att jämna ut dagens orättvisor inte återfinns i det utredningsförslag som har gått ut på remiss. Jag kan inte låta bli att tänka på sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av och gick till skräddaren med. Men efter flera turer ”bidde det bara en tumme”. Där slutade sagan, men i vårt fall kan vi konstatera att vi inte ens har fått en tumme i det senaste förslaget till nytt bidragssystem.
Om det här förslaget går igenom blir ridsporten fortsatt missgynnad under överskådlig tid. Varför?
Lasse som tränar innebandy i Allianshallen kan dra nytta av att kommunen subventionerar planhyran där han tränar med 500 kronor i timmen. Men Lisa som rider i Uppsala Ponnyklubbs föreningsägda ridanläggning får betala i det närmaste fullt ut sin del av drift- och underhållskostnaden för anläggningen. Och den kostnaden motsvarar den kommunala subventionen för Allianshallen. Varför prioriterar kommunen innebandy framför ridning? Varför tycker kommunen att det är viktigare att spela innebandy än att lära sig rida och att lära sig umgås med och respektera djur?
När kommunen beslutar om ett bidragssystem eller ekonomiskt stöd i annan form innebär det också ett ställningstagande till vilka fritidssysselsättningar som man väljer att stödja. Mitt förslag:
1) Skrota det redovisade förslaget till nytt bidragssystem.
2) Fokusera på att jämställa kommunala och föreningsdrivna anläggningar.
3) Förenkla i stället för att krångla till.
4) Beakta att många föreningar bedriver en utomordentligt viktig verksamhet som inte är idrottsverksamhet.
För att detta ska bli verklighet måste fritids- och naturvårdsnämnden få en utökad budget. Det finns ingen möjlighet för tjänstemännen att inom dagens ekonomiska ramar lägga fram ett trovärdigt förslag. Och beslut i dessa frågor brådskar.
Avslutningsvis vill jag klargöra att jag tycker att innebandy och alla andra organiserade fritidsverksamheter är oerhört värdefulla. Min ambition är att vi alla skall få ta del av samhällets resurser på ett något så när rättvist sätt.
Lars Pernler
ordförande i Uppsala ponnyklubb