Jag uttrycker mig nästan aldrig politiskt, men detta kräver kulturpolitiskt engagemang. DDR-kakel i Slottsbacken uppfattar jag som kontextuellt stilvidrigt och förolämpande.Sverige har många invånare med tyskt ursprung, en stor grupp kommer från det forna Östtyskland. Ska de utsättas för den här skildringen i en miljö där det är omöjligt att värja sig från minnen av traumatiska händelser och övergrepp?
Ett villkor för offentlig konst i offentliga rum bör vara att individer inte ska behöva gå omvägar för att skydda sin mentala och känslomässiga hälsa. Samtidigt bör minnesmärken vara en naturlig del av vad ett samhälle vill hålla aktuellt och i levande minne. På andra sidan Carolinabacken står – än så länge – Wennerberg, Glunten och Magistern. Kanske borde de grävas upp för att inte kontrastera alltför mycket till det nya konstverket? Och saknar inte universitetsbiblioteket en fasad av betong? Kommentarer till konst, inversioner av konstnärliga uttryck, begåvade karikatyrer av citat och andra syftningar av konst till annan konst är jag ofta en stor vän av. Men jag undrar vad som avses att kommuniceras här.
Uppsala