Nu handlar det om ett diagnostiserande, mer än omhändertagande och adekvat behandling. Långa väntetider, som är förödande under ett barns uppväxt och ungdomars kriser.
Varför inte göra som våra grannländer, speciellt Norge, att låta annan kompetent personal, psykologer, specialistsjuksköterskor och kuratorer rycka in, i brist på läkare? En lösning med hyrläkare borgar inte för nödvändig kontinuitet i vården.
Vart har all socialpsykiatri tagit vägen? Tidigare fanns inom BUP och skolhälsovården psykiatriker, med en helhetssyn på barn och ungdomars livssituation.
All denna kompetens har försvunnit och neuropsykiatrin har tagit över. Men eftersom man inte ser hela situationen för barns och ungdomars utsatthet så famlar man i blindo. Rekylen visar sig i tidiga vuxenår med stigande psykisk ohälsa och fler självmord än omkomna i olyckor.
Risken, när behoven är större än de resurser, som tillförs, är att det på sikt ger utbränd vårdpersonal och onda cirklar utvecklas i den allt större frustrationen. Att se och inte kunna hjälpa är destruktivt.
Vad gör samhället och vården med våra barn och ungdomar som behöver hjälp?