UNT har varit fylld med artiklar och insändare mot den förtätning i betong som genomförts – och pågår – med sikte på att ”trycka in ännu några sardiner i burken”.
I planerna för byggandet påstås det hela leda till en grönare stad när parker, torg och andra öppna ytor minskas. De skall göras mer ”effektiva”, det vill säga att fler människor skall utnyttja de förminskade grönytorna. På så vis blir staden grönare, vilket är en intressant logik.
När antalet människor ökar blir staden även mer ”hållbar” ur miljösynpunkt. En grön dröm i grå betong skapad av beslutsfattare isolerade i sina elfenbenstorn.
Familjer förväntas avstå bil och utnyttja allmänna kommunikationsmedel för att släpa matkassar mellan köpcentra och bostad. En from förhoppning utan grund.
Översikts- och utbyggnadsplaner känns i stor utsträckning som ”alternativa fakta”. Å andra sidan kanske man stannar hemma i betongmodulerna under semestern med tanke på de astronomiska belopp som skall betalas i hyra, räntor och amortering – därmed minskar bilåkandet eventuellt, men med tanke på den trista boendemiljön lär man fly staden om man kan.
Byggandet i Uppsala stad kostar stora belopp. Det är väsentligt billigare i kransorter och landsbygd. Staden bör expandera där – för bättre miljö, såväl i stad som på landsbygd.
Förblindade av storstadshybris har beslutsfattarna glömt det mänskliga perspektivet och grundläggande fakta att desto fler individer per kvadratmeter, desto mer problematik i form av ökat bilåkande, allm transportproblem, ökad brottslighet, sämre miljö, otrivsel med mera.