För att få svar på frågan kan man besöka Börje tull där JM Bygg håller på att uppföra kvarteret Smedjebacken, adress Gimogatan.
Här är husen riktigt fina MEN ... det är så tätt bebyggt att det svindlar när husväggarna lutar sig in över de trånga gränderna.
Ordet ”rov-byggenskap’ ligger nära. Att ett byggföretag försöker bygga så högt och tätt som möjligt ligger kanske i företagandets natur. Men varför har kommunledningen sedan godkänt en så extrem exploatering av området?
Allra tätast blir det mellan två fastigheter som bara har fem–sex meter mellan balkongerna på var sida. Vem vill bo där?
Det är så långt man kan komma från idealen hos Uppsalas tidigare stadsarkitekt, Gunnar Leche. Han skrev på en skiss att det ska vara: ”Frihet från insyn – han kan kanske se henne, men inte att hon är naken.” Sedan byggde han Tunabackar där husen har 50–60(!) meter mellan sig på gårdarna.
Nuförtiden har vi tio gånger så stort VÄLstånd – men tio gånger så litet AVstånd mellan husen. Trots att vi borde ha råd att bygga mer människovänligt boende i dag.
Så ett nutida svar till Leche kan bli: ’I kvarteret Smedjebacken ser vi om grannarna är nakna eller inte – och dessutom vilket mönster som är aktuellt på underkläderna.’
Är det så vi vill bo i framtidens Uppsala?