Tack vare detta faktum kan världen uppvisa en oändlig och mångfacetterad samling av konst. Utan tvivel får den som har en nyfiken och vidsynt inställning också mest behållning av sin konstupplevelse. Nu behöver man inte alltid gilla eller ogilla t.ex. en målning, den kan kanske ändå säga något intressant eller väsentligt om tiden eller om konstnären.
Henrik Sundholm, Arne Sandemo och Erik Hellerstedt uttrycker en klart negativ uppfattning av muralmålningen i Carolinabacken. ”Totalitär kitsch, provocerande, stilvidrigt” är några av omdömena. De tre må ha ”rätt” i sin kritik av konstverket, men när de uppenbarligen vill ifrågasätta dess berättigande, ger de prov på en föga vidsynt konstuppfattning. Konst ska spegla allt i vår tillvaro, känslor och stämningar av olika slag: pessimism, sorg, ångest, förtvivlan, tristess, hopplöshet, kaos, intighet och andra negativa yttringar i människans tillvaro. Sådant behöver man inte leta efter i konsthistorien. Å andra sidan kan konsten uttrycka allt det positiva: optimism, livsglädje, sammanhållning, framtidstro, fredskärlek, osjälviskhet, arbetsglädje, lycka... Uppsala kan uppvisa åtminstone ett fint prov på detta, nämligen Axel Wallenbergs fontänskulptur på Vaksala torg, exempel på vad vi i Sverige kallar folkhemskonst, internationellt heter det socialrealism.
Muralmålningen i Carolinabacken, ett typexempel på socialrealismen, är knappast något mästerverk men har sitt berättigande som en intressant del av internationell konst som ska pryda Uppsalas paradgata.