Då hade man fått bättre gitarrspel, roligare rytmer, och sluppit det dunkla djupsinne som Dylan är så duktig på. Och dessutom svävar Chuck Berrys ”Johnny B. Goode” långt ute i rymden med ”Voyager 1”. Fullt redo att möta förvånade, men imponerade, utomjordingar. Men Bob Dylan får, trots pengarna, vackert hålla sig på jorden.
Och inte tycker jag han påminner om Homeros heller. Det skulle vara på väldigt långt håll i så fall. Ungefär lika långt som avståndet till ”Voyager 1”.