Det var ett tag sedan jag skrev om färdtjänsten. Det betyder inte att jag är nöjd nu, nej, långt därifrån. Jag vet att våra politiker är nöjda för de har ju uppnått det som var meningen med att lägga om färdtjänsten. Vi som behöver färdtjänsten åker allt mindre, flera bekanta vittnar om att de stannar hemma eller försöker få någon att skjutsa dem dit de vill. Vissa som fyllt 65 har skaffat seniorkort hos taxi och åker med dem.
Själv åker jag nästan bara till jobbet, det vill säga mina arbetsresor.
Och jag oroar mig varje gång jag ska åka.
Kommer jag att få en låg bil som jag sedan tidigare varit beviljad, får jag sitta i fram eller är den platsen redan upptagen? Jag vet att jag får ont i vänster höft när jag måste klättra upp i höga bilar eller trassla in mig i ett baksäte. Vart ska taxin och vilka ska den hämta innan jag kommer fram till jobbet?
När jag är ledig så vill jag ibland handla på stan eller i ett köpcenter, hälsa på vänner, gå på basket, gå på bio, åka på restaurangbesök med mina vänner. Kanske vill jag åka till Ikea och kolla något eller till en blomsterhandel. Men man får bara ha två kassar med sig eftersom som det kan vara fler som åker med. Men man vet aldrig hur resan blir när man måste åka med andra så jag avstår.
Förut kände jag att färdtjänsten gjorde mig fri, att jag var multisjuk och har funktionshinder betydde ingenting, jag kunde deltaga i de möten jag ville och jag var på samma villkor som alla andra. Nu är jag en annorlunda människa, jag kan inte veta om jag kommer fram i tid eller om jag ens får åka dit jag vill. Jag har faktiskt blivit förminskad av färdtjänsten, jag är annorlunda än andra. Sedan får ni politiker prata hur mycket ni vill om att det är en form av kollektivtrafik och när man åker buss får man inte bestämma vem som sitter bredvid. Från att ha varit ett hjälpmedel för mig att vara delaktig och jämlik är jag numera en vara.