I maktens korridorer var syftet med EU klart uttalat från början. 1988 skrev den tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg (som vissa länder gjort) kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare”.
Sommaren 1991 förklarade dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar målet med EG/EU – återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor samt sänkta bidrag och förmåner.
Lika ärlig var Peter Wallenberg när han i Dagens Industri 18 april samma år berättade att ”EG (som det då hette) kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar samt privata lösningar inom samhällsservicen”.
Det är EU-politikens ökade klassklyftor som är grogrunden för främlingsfientlighet och rasismen.
Utifrån detta är det följdriktigt att största valdeltagandet var i Danderyd med 64,7 pocent och lägst i Haparanda, 31,7 procent tätt följt av Gällivare, 34,7 procent och Kiruna 36,0 procent.
Det enda som är framåtskridande är att Sverige snarast lämnar det folkfientliga EU-projektet.