Kritiken handlar inte, som en del tycks tro, om estetik och konstsyn. Konstverket står på fel plats, budskapet är omöjligt att förstå. Ingen begriper vad det avser att visa. Vi ska erinras om att ”alla demonstrationer inte är spontana utan kan vara framtvingade”.
Ett bra budskap i och för sig. Men här går det inte hem. Konstnären har gjort det lätt för sig, bara kopierat. Kunde varit verkningsfullt om den nu oemotsagda skönmålningen kompletterats med bilder från östtyska folkupproret 1989 då miljoner DDR-medborgare sjöng på gatorna mot Stasidiktaturen – och lyckades knäcka den. DET hade varit något att förstå – och minnas!
Bilden ska representera Berlin, sägs det. DDR-epokens 40 år må vara en del av stadens månghundraåriga historia, men det var bara i en DEL av staden som Stasi härskade. Och i förfluten tid! Är denna avdankade politiska propaganda representativ för Berlin i ett något mer vidsynt perspektiv? Mig tycks det som om vi valde en glättad propagandamålning från Stockholms blodbad att representera vår huvudstad.
Vem känner sig berörd? Alla vet ju hur förljugen och hycklande DDR-staten var. När denna människoföraktande regim oemotsagd får exponera sin taffliga propaganda, väcker detta förvisso avsky, och vi känner oss illa berörda av att se detta. Är det verkligen vad konstvetare och kulturpolitiker i Uppsala vill uppnå med konsten på fina gatan?
Tanken att erinra om misshagliga och misslyckade regimer nära och fjärran är i och för sig inte fel. Men inte på Drottninggatan! En ”offerlund” i någon utkant av staden där vi kan hedra diktaturernas offer. Stasikonsten har där sin givna plats.