Debatten om Erik Krikortz konstverk i form av en kopia av ett propagandestycke från DDR-tiden har varit intensiv och långvarig. Ytterligare ett inlägg tröttar måhända mera än lägger till något; här dock ett förslag till lösning av dilemmat.
Ett stort antal människor har reagerat mot det politiska (anti-?) budskapet i verket (långt flera än de som yttrat sig i UNT). Några tidigare DDR-medborgare och andra personer med erfarenhet av diktatoriska regimer som förtrycker och för människor bakom ljuset har mot sin erfarenhetsbakgrund reagerat och beskrivit ångestfärgad vrede vid påminnelsen om DDR-tidens förljugenhet. I motpolen återfinns konstexperterna, som försvarar verket med hänvisning till yttrandefrihet och vikten av historisk medvetenhet, och de har därmed avfärdat protesterna som aningslös populism och framfört argumentet att konst får aldrig censureras i ett fritt samhälle.
Konstexperternas reaktion är förutsägbar och välkänd, man måste uppenbarligen som expert per definition försvara varje konstyttring och omyndigförklara folkliga reaktioner.
Men de protesterande personerna representerar förvisso inte en aningslös, obildad massa, utan respektabla, eftersinnande människor. Är Uppsala nyinrättade ”paradgata” rätt plats för den politiskt kritiska eftertanke som man menar ska läsas in i verket? Var går i så fall gränsen för en sådan erinran och svårgenomskådad protest mot förljugenheten? Bör flera snedvridna, historiskt uppenbart galna och rentav kriminella statsbildningar ihågkommas på samma sätt?
Kommunen bör krypa till korset och avlägsna DDR-illustrationen. Placera den vid eller i Upplandsmuseet med en informationstavla med berättelsen om hur det gick galet i planerna för den kommunala utsmyckningen av Uppsala. Det vore inte censur, verket finns kvar att beskåda och reagera inför, i stället skulle det visa på gott omdöme att erkänna ett felsteg och undvika en kronisk skandalsymbol i Uppsalas offentliga rum.