En stad i förändring
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I min enfald trodde jag att dylika övergrepp inte var möjliga. Det måste finnas någon lag eller förordning som skyddar oss, tänkte jag utan att veta särskilt mycket. Något måste vi väl ha lärt av rivningen av Klarakvarteren i Stockholm. Aldrig mera Klara.
Men icke. Nybyggena smälls upp lika flåshurtigt som förr. Och det verkar gå ännu snabbare från beslut till verkställning. På kort tid har vi drabbats av en "korvkiosk" i Linnéträdgården, rivningen av "Bodéns cykelverkstad" på Vaksala torg för att ge plats åt Musikens hus, kratrarna kring Järnvägsstationen och nu skövlingen av området mellan Slottet och Botaniska trädgården. Vad ska man ge sig på härnäst?
Med stigande oro, ja förtvivlan, har jag och många andra Uppsalabor betraktat den s k "utvecklingen" av staden. Vi svenskar blev tack och lov förskonade från bombningar under andra världskriget. Till skillnad från det olyckliga Dresden och London. Vi har alltså själva åsamkat förstörelsen av vårt kulturarv. Vad ska vi svara kommande generationer? Vad vi gjort är oförlåtligt. Det är lätt att riva men det är omöjligt att återskapa det som varit. Därför bör man inte tänka två gånger, utan tre eller fyra innan man släpper lös ångvälten likt en Fenrisulv inför Ragnarök.
En ny byggnad i stadsmiljön kan man likna vid ett låneord i språket. Det måste anta "färgen" och "tonen" från det nya värdspråket. "Alkohol" till exempel är svenska, medan ursprungsordet "al-kuhl" med emfatiskt h-ljud, är arabiska. När nya ord trädet in i språket förändras stavning och uttal et cetera. På samma vis bör en ny byggnad försöka smälta in i den gamla omgivningen. Problemet är att modern arkitektur inte vill vara en länk i en kedja. Originalitet går före alla andra hänsyn. Lyhördhet och ödmjukhet anses står i vägen för det personliga uttrycket.
Prins Charles av Wales är en av dem som engagerat sig mot förfulningen av städerna. Prinsen betonar det självklara: att livsmiljön påverkar vår hälsa. Ful miljö kan framkalla ångest och depressioner medan en vacker miljö till och med kan få sjuka människor att tillfriskna. För att driva sin sak har han grundat The Prince's Foundation for the Built Environment vilka arbetar för att höja livskvalitén genom att lära ut och praktisera tidlösa och ekologiska sätt att planera, designa och bygga.
Var är de kulturvårdare, politiker och andra som skulle ha protesterat mot förstörelsen i Uppsala? Vi behöver en svensk prins Charles. Och det är brått. Fortsätter det i nuvarande takt så återstår snart inte mycket att vårda för kommande generationer.