En kulturell krock
KRÖNIKA. Det var en sorglig insikt. Jag hade gått runt i det där lilla u-landet på andra sidan horisonten i ett år och tyckte äntligen att jag började begripa hur invånarna tänkte och hur saker och ting hängde ihop.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag satt med en vit vän på en bar och han stirrade tomt framför sig och emellanåt mumlade han att de är galna. Den fuktiga tropiska natten låg tung utanför när han berättade att han sagt till sina inhemska arbetskamrater att han plågades av mardrömmar. Någon dag senare sade hans chef sådär lite apropå att "oj, jag glömde visst grishuvudet". Min vän som var kulturellt inkännande ställde ingen fråga utan bara log och nickade.
När han sent samma kväll kom hem till sin lägenhet bokstavligen snubblade han på ett stort grishuvud som någon placerat i hans sovrum. I trynet brann rökelse och kackerlackorna kryllade. Efter den första förskräckelsen ringde min vän sin chef, som förklarade. Han hade i sin tur instruerats i en dröm hur min väns mardrömmar skulle botas. Med ett grishuvud!
Det är svårt att tänka sig att samma händelseförlopp skulle vara socialt acceptabelt i Sverige. Än mindre ett exempel på en chef som verkligen månar om sina anställda.
Den polske författaren Ryszard Kapuscinski ger ett annat exempel i sin bok Ebenholts: Sebuya kör av vägen med sin bil och omkommer. Varför dör just Sebuya, när miljoner bilar världen över inte hamnar i diket utan tryggt når sina mål? En västerlänning letar orsak och finner att bromsarna var slut. Men hans afrikanska vänner frågar sig varför just Sebuyas bromsar var dåliga, när miljoner bilar hade bra bromsar? Västerlänningen invänder att Sebuya glömde väl att kontrollera bromsarna. Men varför skulle just Sebuya behöva komma ihåg det, när miljoner människor glömde att göra det, men alla tryggt rattade sina bilar till destinationen? För västerlänningen är fallet avslutat, men för Sebuyas närstående har utredningen just börjat. Vem ville Sebuya något illa? Vem skickade trolldom på hans bromsar?
Jag är inte vidskeplig, men jag kommer heller aldrig till fullo förstå de miljarder människor som har tillgång till en magisk andevärld. En parallellvärld som är minst lika viktig för att förstå livet som vår vanliga rationella. Och jag kan önska att jag åtminstone kunde ha den som ett alternativ, som gick att slå av och på. Lite som när jag första gången dök med tuber och förstod att världen är dubbelt så stor. Fast det är klart - just kackerlackfyllda grishuvuden i sängkammaren står jag nog gärna över.