Förvisso förskjuts gränserna för vad som kan vara stötande. En gång i tiden var det Näckens organ som upprörde, nu är det en annan tänkbar fallossymbol, en tegelskorsten, men det handlar ju mer om hur skattemedel skall användas, eller en allmän motvilja mot modern konst.
Det är annorlunda med konst som kan uppfattas som hyllningar till mördarregimer. Att konstnärens syfte inte varit detta är inget som alla som passerar den kommer att vara medvetna om. Man kan också dra paralleller till rasistiska bilder av till exempel romer, mörkhyade eller judar, som kan vara stötande även om avsikten inte är rasistisk.
Edwardsson glider undan den relevanta frågan om vi skulle acceptera liknande nazistisk konst på samma plats. Men det går inte att glida undan frågan. Det finns bara två alternativa svar, antingen tycker man att den kommunistiska diktaturens symboler är acceptabla, trots alla miljoner offer för Sovjetkommunismens terror, men inte de nazistiska.
För en vänsterpartist kan det vara en logisk ståndpunkt. Men för en liberal, en medlem i det parti som mest konsekvent alltid tagit avstånd från både kommunismen och nazismen, borde inte detta svar vara möjligt.
Det andra alternativet är att man skulle acceptera motsvarande nazistiska bild på denna plats. Detta vore förhoppningsvis fullständigt otänkbart för alla. Det obegripliga är alltså att en företrädare för ett liberalt parti inte inser likheten mellan att tolerera kommunismens och nazismens symboler.
Lyckligtvis finns det andra liberaler som gör det, som Håkan Holmberg i UNT, men om det är sant att FP Uppsala står bakom Eva Edwardsson i detta blir jag väldigt orolig.
Man måste kunna erkänna att det här gick fel, beslutet var inte genomtänkt. I stället stångar man sin panna blodig med diverse märkliga och pinsamma anklagelser om bristande liberalism.