Drömmen om frihet
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att det vuxna livet skulle vara så här knivigt hade jag inte tänkt mig som barn. Jag trodde mest att det skulle vara roligt att vara stor, att det skulle innebära att bli fri och göra det jag vill. Men jag känner mig snarare mer och mer ofri ju äldre jag blir. Och därför drömmer jag ofta om ett annat liv.
Ibland önskar jag att jag kunde ta tag i min vilja och göra liknande resor som den franske författaren JMG Le Clézio gör, han som har kallats för Frankrikes mest kända och rastlösa nomad för sina årslånga resor till bland annat Sahara och Panama. Han har periodvis givit upp den västliga civilisationen för att på en annan plats på jorden upptäcka att "den konst vi utövar i västerlandet är ytterst självbelåten", som han själv uttryckte det i kulturmagasinet Babel i veckan.
Indianerna som han bodde med i Panama handlade inte utifrån att bekräfta egot, berättade han. "Vad vackert liv de måste ha" var min första tanke när jag hörde det, men samtidigt vet jag inte hur detta skulle kunna vara möjligt i praktiken för jag vet knappt hur det är att känna så, än mindre att handla så. Men känslan och tanken för mig till min mormor. Precis som indianerna som Le Clézio levde med så levde hon också nära naturen. Hon bodde i ett samhälle som hon älskade i det lilla men inte förstod så mycket av i det stora för hon var en kurdisk analfabet i ett turkiskt samhälle, men hon levde i harmoni med jorden, med sig själv.
Jag vet inte om jag skulle vilja leva precis så för jag älskar den urbana staden, vimmel av människor och smockfulla kaféer som serverar smaksatt sojalatte, men jag har också ibland en stark ovilja mot just staden för den kan få mig att glömma hur man gör saker utan att handla med sitt ego; den kan få mig att förlora min barnsliga och fria syn på livet. Och genom det förlorar jag också en del av mig själv. Men jag tror att det egentligen inte är landet i sig som kan ge mig tillbaka känslan av barnslighet och gränslöshet, det kan bara jag själv. Och jag vet att det går för en gång i tiden har det ju funnits små upptrampade stigar som har tagit mig dit till just den känslan.