Det oprovocerade våldet
KRÖNIKA. Jag var i Uppsala förra helgen och hälsade på en vän. Veckan innan hade han misshandlats av flera okända killar på väg hem från en klubb i Stockholm.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När vi satt runt köksbordet och pratade om den där kvällen sa han att han mådde dåligt när han såg brottslingarnas ansikten framför sig, men värre var att minnas ansiktena av dem människor som bara gick förbi, de som inte ingrep, de som inte yppade ett ord, trots att han hade vädjat om hjälp.
De senaste dagarna har jag tänkt extra mycket på vad vi som betraktare kan göra när vi ser orättvisor eller rena brott som i det här fallet. Många är rädda att ingripa fysiskt, vilket jag har respekt för. Men att ingripa är inte detsamma som att ta till våld. Jag är till exempel rätt bra på att gapa. Ser jag något som är fel säger jag (oftast) ifrån genom att öppna munnen och antingen prata, gapa eller gråta. Det är också att ingripa, att ha modet att säga ifrån och ta ett ansvar för det som händer runt omkring oss. Jag är stolt över den egenskapen och tackar alla skitstövlar för den; de som korsat min och även andras vägar för dem har fått mig att utveckla det här draget.
Den som tycker det är jobbigt att höja rösten kan göra annat. Till exempel ta fram mobilen och fota eller filma brott och sen anmäla och använda sig av det som bevis. Det kan underlätta brottsutredningar.
Tillbaka runt köksbordet och det sönderslagna ansiktet jag ser framför mig.
Om en enda människa hade höjt rösten den där sena kvällen i centrala Stockholm när misshandeln skedde så hade den personen kanske inspirerat och gett mod även till någon annan som hade gjort detsamma. Men det hände inte. Så vad är vi rädda för? Vår egen säkerhet? Eller är det så att vi följer den sen barnsben inpräntande parollen: "sköt dig själv och skit i andra".
Vissa menar att vi, likt Norge, Danmark och Frankrike, behöver en civilkuragelag för att folk ska börja tänka till, att vittnen till brott ska känna att det enda rätta är att försöka ingripa på något sätt. Men motståndarna tycker att det endast bidrar till att medicinera symptomet och inte själva sjukdomen, alltså attityden. De anser också att det redan finns en del lagar som gör att folk som inte ingriper kan straffas. Om det är så, kan det räcka med att vi i mycket större utsträckning i skolan, hemma och på arbetsplatser pratar om motton som "sköt dig själv men så klart också andra" istället?