Det fria ordet
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han står åtalad i Diyarbakirs domstol för grova brott för att ha "spridit PKK-propaganda". Som bevis pekar åklagaren bland annat på att tidningen har skrivit om den terroriststämplade gerillaorganisationen PKK utan att benämna de som "terrorister". Verkligenheten här, precis som i många andra konfliktdrabbade områden, blir lätt svart eller vit och det gör det svårt att försöka vara oberoende journalist. Till och med vilket ord du använder är avgörande för om du uppfattas som en "god" eller "ond" journalist av myndigheterna. Att i turkisk press inte benämna PKK som "terrorister" ses av många åklagare som att journalisten står på PKK:s sida och inte statens. Det kan också vara ett brott att bevaka en demonstration men inte meddela polisen att det ropas slagord för till exempel kurdiska gerillasoldater. Tidigare i år blev en journalist åtalad för just detta.
Jag har nu under fyra veckor besökt olika turkiska och kurdiska medieredaktioner här i landet för att se hur journalister jobbar och vilka svårigheter de stöter på i rapporteringen om kurdfrågan och den pågående väpnade konflikten. I veckan var jag på GünTv, en lokal tv-kanal i Diyarbekir, som av myndigheterna har fått tillstånd att sända 45 minuter på kurdiska dagligen. Men allt som sänds måste översättas och textas på turkiska. Dessutom måste en kopia på översättningen skickas till polisen och myndigheten för tv- och radiosändningar som kontrollerar att sändningen exempelvis inte "propagerar för separatism" genom att använda ordet "Kurdistan" eller "förolämpar turkiskheten", ett brott som både nobelpristagaren Orhan Pamuk och den mördade journalisten Hrant Dink har stått åtalade för.
Alla journalister som jag har träffat i Diyarbakir och i Istanbul säger att de ofta censurerar sig själva av rädsla för rättliga efterföljder, men också av rädsla för den folkliga opinionen. En av Turkiets största programledare, vars tv-kanal inte är känd för att utöva statskritisk journalistisk, berättade för mig att inte ens han vågar debattera allt i sitt program. Och att komma hit som svensk journalist kan i vissa fall vara en smärre chock. Som i fallet Vedat Kursun. På tisdag faller domen mot honom. Ifall han fälls så är han långt ifrån den enda som gör det för att låtit pennan och tanken vara fri, men han blir också en för mycket.