Cecilia Forss uttalar sig i samband med UNT:s artikel 9/3 om bristen på hyresrätter i Uppsala. Enligt artikeln tycker hon att människor inte ska ge upp tanken på att köpa sin bostad och säger:
”Det går ju aldrig att komma ifrån att om man har en bostadsbrist så är det självklart att många kommer i kläm. Vi kan inte ha en lösning för alla människor, varje person måste se över sin situation om var man ska bo någonstans.”
Det finns problem och brister med detta uttalande som jag vill belysa.
Först fakta om bostadsläget i Uppsala:
Kötiderna för att få en bostad via Uppsalahem har ökat dramatiskt under de senaste fem åren (år 2012 jämförs med 2008 i UNT 9/3). Jämförs antalet bostadsrätter som var till salu i Uppsala län år 2013 med läget 2008 på Hemnet ser man att det även här är en dramatisk förändring. För de flesta månader under året fanns det 50 –100 procent fler bostadsrätter till salu 2008 jämfört med 2013, undantaget juni–augusti då läget bara var marginellt sämre 2013 än 2008.
Genomsnittliga utgångspriset drivs naturligtvis upp av detta och var cirka 50 procent högre 2013 än 2008 (cirka 1,5 miljoner mot 1 miljon kronor).
Vad betyder det här? Jo, i genomsnitt behövde en köpare år 2013 lägga upp 225 000 kronor (1,5 miljoner x 15 procent) i kontantinsats för att köpa sin bostad.
Vilka kommer i kläm? Ja, för det första folk med otillräcklig kötid för hyresrätter. Detta drabbar alla nyinflyttade eller unga. För det andra behövs en kontantinsats på cirka 225 000 kronor för att köpa en genomsnittlig bostad. De drabbade är alla utan eget eller genom föräldrar/släktingar förvärvat kapital, nyinflyttade de riktiga förlorarna. Familjer drabbas extra hårt då de ofta behöver en bostad på tre eller flera rum vilket drastiskt ökar behovet av kontantinsats.
Låt oss jämföra citatet ”Varje person måste se över sin situation om var man ska bo någonstans” med den verklighet som råder. Sedan många år krävs det av arbetslösa att de ska söka och ta jobb i hela landet från första dagen. Det finns också en uttalad vilja att samhället ska bli rörligare avseende arbetskraften. Hur kan en moderat politiker i ledande ställning ge ett sådant uttalande som går på tvärs med regeringens intentioner – arbetslinjen?
Det är inte vars och ens val var man ska bo. Blir du till exempel anvisad och får ett jobb i Uppsala och bor, säg i Boden, då måste du ta jobbet i Uppsala. Här kan hen dock glömma att få en bostad utan att lägga upp en stor kontantinsats.
Det fria valet om bostaden är en lögn för många och man kan bara hoppas att den ketchupflaska som Cecilia Forss talar om töms väldigt snart.