Den siste kejsaren
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om kejsardömets fall berättar Bernardo Bertolucci i sin klassiska film "Den siste kejsaren" från 1987.
Det var den första filminspelningen någonsin i den Förbjudna staden. Den försvunna, förmoderna världen träder här fram i all sin prakt och glans. Det var minsann ingen lätt uppgift. Mao Tse Tung och hans kommunistparti hade varit ytterst effektiva i sina ansträngningar att utrota den gamla kulturen och religionen. Buddistiska och taoistiska tempel revs, Konfucius läror bannlystes. Dessutom stötte man på andra problem. Sminköserna tilläts inte sminka de buddistiska lamorna eftersom de är förbjudna att beröras av kvinnor. Den gamla, traditionella världen och den nya krockade. Trots hindren blev det en otroligt vacker film.
Konfucius lära från 500-talet f. Kr hade fungerat som statsfilosofi i det gamla Kina, från Handynastin på 200-talet f. Kr ända fram till 1912. Det märkliga är att konfucianismen - på 2000-talet - nu upplever en renässans.
Det är något av ett under med tanke på hur hårt kommunisterna farit fram mot religionen sedan maktövertagandet 1949. Buddism, taoism och konfucianism var förbjudna under en lång period. Men överlevde alltså under ytan.
Den 3 januari i år rapporterar BBC om konfucianismens återkomst i Kina. Hundratals nya skolor har öppnats där barnen klär sig i traditionella kinesiska kläder och undervisas i traditionell filosofi. Det enda som fattas är hårpiskorna. I klassrummet hänger ett porträtt på den uråldrige vishetsläraren Konfucius inför vilket eleverna bugar sig i vördnad. De lär sig även kalligrafi.
En mor säger i reportaget att den traditionella filosofin har något som den moderna världen saknar. I de konfucianska skolorna lär man sig självdisciplin och ett harmoniskt sinnelag. Dessa gamla dygder är både bra för barnen och för det kinesiska samhället i stort.
Hon har säkert en poäng. Kina är en av världens snabbast växande ekonomier. De kan behöva en smula stillhet. När förändringarna går allt fortare tenderar människor att längta tillbaka till den traditionella världens harmoni.
Men med en viktig skillnad. När traditionella läror återuppstår i vår tid är de alltid såsom frukterna av fria val. Vare sig det är konfucianism, buddism eller taoism. Det gamla sätten att leva blir till livsstilar bland många andra i ett allt större utbud. Gammalt, ja, men ändå nytt. Idag är det mycket oftare individen som väljer, inte traditionen.