Maria Gardfjell skriver i UNT 16 mars bland annat: ”Uppsala kommuns satsningar på att öka cyklingen har flera syften – att främja folkhälsan, förbättra innerstadsluften, minska klimatpåverkan men också att skapa en trivsam stadsmiljö”, samt ”Det förmodligen största problemet är för närvarande är att motorfordon både parkeras och körs på gågatan.”
Här skulle jag vilja säga några saker: Miljö och klimat handlar inte bara om bilavgaser, utan även om social miljö, och där är – åtminstone enligt min mening som fotgängare – cyklister den största miljöboven i Uppsala.
Och för mig som fotgängare är parkerade bilar på gågatan (avses Dragarbrunnsgatan?) ett mindre problem. Att vilja ”öka och främja cyklismen” innan man tagit krafttag mot alla trafiköverträdelser som en alltför stor andel av dessa begår dagligen, låter i mina öron lika klokt som att göra om Kungsgatan till motorväg (för miljöbilar).
Det är nog enklare att räkna upp trafiköverträdelser som ej begås av cyklister (inkluderat de som sker sällan, som att cykla inne i galleriorna eller på motorvägar), än att räkna upp dem som begås ofta.
Trottoarer och gågator måste vara fredade zoner för gångtrafikanter. Där går äldre människor, handikappade, barnfamiljer och sedan alla vi som inte har bil eller cykel. Att skylla på att det verkar farligt att cykla på gatan berättigar inte någon att göra tillvaron farlig på trottoaren. Frågan är om det är bristande trafikkunskaper (vilket inte verkar sannolikt) eller bristande respekt och empati som föranleder alla dessa överträdelser?