Bort med Brecht och alla hans pjäser, Prokofievs ”Alexander Nevsky” och Shostakovich ”Leningradsymfoni” borde inte spelas, och framför allt inte det berömda adagiot ur baletten ”Spartakus”, den som bildade inledningen till den populära tv-serien ”Onedinlinjen”, komponerad som den är av den kommunistiske partimedlemmen Aram Chatjaturian som vill skildra känslorna hos det befriade proletariatet.
Nej, problemet med de socialrealistiska målningarna i Carolinabacken är inte att de ursprungligen tillkommit i gamla DDR, utan att de är så erbarmligt dålig konst.
De är dock inte dåliga för att de försöker vara ”socialrealistiska”. Den amerikanske konstnären Norman Rockwell (1894–1978) är berömd för sina omslag till ”Saturday Evening Post” och visar i sina lika ”socialrealistiska” bilder vad som saknas i den östtyska målningarna: spontanitet, humor, omtanke, inlevelse och medmänsklighet. Dessutom var hans teknik helt överlägsen det östtyska plakatmåleriet.
Intressant nog, trots att Rockwell var både konservativ och garanterat antikommunist så låg han illa till i det amerikanska kulturlivet just för sin ”socialrealism”. Men hur ser man hos oss, i dag i Sverige, på ”socialrealistrisk” konst? Målningarna i Carolinabacken, numera Uppsalas mest berömda konstverk, kan inbjuda till många olika konstfilosofiska diskussioner.