En nyutbildad lärare menade för en tid sedan i UNT att betygsättningen oroar honom. Läser man Skolverkets beskrivning av kunskapskraven och de regler som gäller för lärarens bedömning av elevens förmågor, är det inte underligt att det kan skapa oro och stress.
Att ha utvecklingssamtal och kommunicera både muntliga och skriftliga bedömningar med elever och deras målsmän är givetvis både tidskrävande och svårt, inte minst när det krävs att läraren inte låter sig påverkas att sätta omotiverat höga betyg till dem med välsmort munläder.
Som bedömningshjälp till läraren redogör Skolverket för vad som avses med summativ, formativ, holistisk, analytisk, uppgiftsspecifik, formell och informell bedömning av elevernas prestationer relativt de lagom diffust beskrivna kunskapskraven. Behöver verkligen lärarna denna ordflod?
Och så här skriver Skolverket: ”Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen”. Påståendet är så självklart att man känner sig tvungen att läsa meningen en gång till. Står det verkligen så? Jo, men exemplet är inte det enda. Det enkla och närmast självklara har gjorts till en överviktig ordmassa.
Nu meddelar Skolverket att man ska införa nya bedömnings- och betygsregler. Man retirerar i riktning mot det som gällt tidigare. Kanske ett friskhetstecken.
Sannolikt har många lärare i praktiken sedan länge tillämpat dessa ”nya” regler, vilket är fullt förståeligt.