Lambertz Leif GW Persson verkade i det senaste avsnittet av Veckans brott inte längre lika säker på sin sak om likhundens betydelse i fallet Thomas Quick. Hans osäkerhet bör ha ökat om han lyssnade till Studio Ett i radions P1 i torsdags. Där säger hundtränaren Joakim Berlin att likhundar kan skilja mellan förruttnelsedoft från människa och djur. Och det var bland annat detta Lambertz hävdade under meningsutbytet med Persson. Läser man dessutom Lambertz inlägg i DN den 5 december om resningsåklagarnas sätt att arbeta, verkar hans argumentation än mer trovärdig.
Uppenbarligen har Lambertz, som en av de få som i detalj gått igenom alla domarna, upptäckt att det finns flera omständigheter som gör att det är fel att kalla Quick-fallet en rättsskandal. Men i stället för en saklig diskussion, kommer aggressiva utfall, hånfullhet och direkta oförskämdheter, till och med från dem som borde veta bättre.
Ett är i vart fall uppenbart. Medierna har i viss utsträckning regisserat ”pjäsen”. Att Daniel Tarschys nu ska undersöka saken närmare är därför utmärkt. Det skedda ger hur som helst forskarsamhället oanade möjligheter att studera hur media, enskilda journalister och förståsigpåare kan erövra hela den så kallade sanningen. Så bra att de inte får stå oemotsagda.