Fullt medveten om Uppsala stads behov av nya bostäder blev jag ändå ganska chockerad, när jag första gången hörde talas om, att en utredning pågick kring tilltänkta planer på att bygga hus på Kyrkparkens markägor i centrala Uppsala på nedre delen av Kungsgatan.
Som ung student på 1960-talet rörde jag och mina studentkamrater oss i dessa kvarter till vardags och besökte en och annan gång Mikaelskyrkans gudstjänster. Man upplevde här en frid och stillhet i den då mindre trafikerade staden. Själv kan jag fortfarande känna, att den aktuella platsen fyller ett behov av avbrott från näraliggande bostadskvarter och därför borde bevaras orörd baserad på etiska, estetiska och kulturbevarande värdegrunder.
När jag i dagarna noterat, att Riksantikvarieämbetet tills vidare satt stopp för byggplanerna, så gläder det mig och säkert många andra Uppsalabor, som vill värna om äkta kulturvärden för stadens bevarande och gamla kännetecken/milstolpar från svunna tider. Från Uppsalahems ledning beklagar man det framflyttade slutliga beslutet och anser, att det är Uppsalaborna som är förlorare. Man kan fråga sig på vilket sätt man värderar materiella ting till exempel bostäder i förhållande till kulturskatter grönområden/parker i en annars ganska steril gatumiljö.
Det känns riktigare att grunda sina ställningstaganden och beslut på lämplighet av bebyggelse på viss plats och lämplig arkitektur i relation till omgivande byggnation.
Ärendet tycks svårt att handlägga, när praktisk planering av ett konkret bostadsbehov kolliderar med önskemål om bevarande av gamla orörda platser med kulturhistoriska symbolvärden.