Förutom att området är häckningsplats för olika fågelarter, visar sig här i stort sett årligen tillfälliga rariteter av olika slag som registreras av fågelskådare. Hit letar sig också Uppsalaborna i skaror när kungsängsliljan färgar ängarna rödlila i maj månad.
Stora breda kanaler ska nu avvattna området. Det ganska igenvuxna dike som har utgjort sydgräns för reservatet, där kungsängsliljorna växer som ymnigast, diket där ängspiplärkor (!), sävsångare och sävsparvar höll till, där andhonorna låg på ägg och man någon gång kunde stöta upp jordugglan, detta dike är ett av dem som nu förvandlats till breda, sterila kanaler. Stolpar på ängarna, där rovfåglar har suttit och spanat, har avlägsnats, buskridåer, där småfåglar höll till, har rensats bort.
Ja, så beter sig ett lantbruksuniversitet med en ”artdatabank”. Hur har ledningen för detta universitet resonerat? Var finns tankarna på världsarv, på Linnéminnen, på naturreservatet Årike Fyris? Var finns hänsynen till naturvård och till Uppsalabornas behov av stadsnära rekreationsområden?
En fråga i sammanhanget är om de pengar, för vilka nu SLU:s egendomsförvaltning låter utdika Kungsängen, används på det för skattebetalarna mest önskvärda sättet. Är medborgarna betjänta av att även Kungsängen ombildas till en jordbruksöken? I den nuvarande kommunledningen finns åtminstone två partier som i valrörelsen hade ett naturreservat Årike Fyris högt upp på sina agendor. Det vore skönt om ett sådant snarast kunde realiseras med maximalt naturskydd för Kungsängen.