Nu blommar det i diken och vägrenar och längs stigarna av gula hästhovar, tussilago, också mellan bullervallarna mot E 4 utanför Årsta. Tyvärr ”blommar” det även av hästhovar på gångstigarna, fast inte lika vackra. Fula djupa jack, tillfogade av stålskodda ekipage i full fart med 200–300 kilos tyngd bakom.
Vad är det för tanklösa ryttare som trots att de har hela fältet till sitt förfogande väljer att rida sönder de halvmeterbreda stigarna? Flera års dagliga promenader för att skapa en stig kan förstöras på en vecka av tunga hovar.
Om vi ska samsas i naturen, fotvandrare och ryttare, måste de som rider tänka på vilka sår de skapar vid sin framfart och sätta dem där det gör minst skada, alltså ute på fältet och inte på stigen. Alternativet, som ingen av oss vill ha, är ju annars ridförbud.