Skola Resultaten av Pisa-undersökningen talar sitt tydliga språk. Medan majoriteten av gymnasieungdomarna har klarat sig relativt väl genom skolan så finns en växande grupp som har drabbats svårt. Hos dem finns en viljelöshet som jag inte har upplevt förut. Där finns en brist på drivkraft och engagemang, någon sort likgiltighet inför livet och lärandet. De drabbade eleverna känns konstigt frånvarande.
”Vad får dig att brinna?”, frågar jag en pojke. ”Jag vet inte.”” Någonting brinner du väl för?” ”Nej.”
Jag tvingas konstatera faktum. En tredjedel av klassen kan inte tillgodogöra sig min undervisning.
Jag frågar dem om vad det är som händer och hur jag kan hjälpa dem på bästa sätt. De går för fort svarar de. Vi blir stressade. Vi fattar inte. Vi blir så trötta. Det är för svårt. Vi hänger inte med. Vi orkar inte.
Det jag känner är vanmakt. Halva kurstiden har gått och vi har inte hunnit någonstans. Jag ser inte ens att de försöker. De ger upp för minsta lilla motstånd och har inga verktyg för att lösa nya och svåra uppgifter.
Det är inget fel på intelligensen. Men de ställer inte frågor och kommer inte till hjälplektioner.
Vad är det som är fel? Är det någon sorts inlärd hjälplöshet som har drabbat så många av våra ungdomar? Är de så vana att någon vuxen rycker in och ställer allt till rätta, att de bara väntar på räddningen? Har föräldrarna älskat sönder sina ungar? ”Du är underbar och fantastisk som du är”. ”Du behöver inte göra någonting som du inte vill.”
Är det den stora ungdomsarbetslösheten som får dem att ge upp? Gör skolan fel? Har för mycket eget ansvar i skolan gjort att de kunnat glida undan.
Gör jag som lärare fel? Är jag fel? Är jag för gammal? Vad ska jag göra i stället? Ska jag också lägga mig ner och dö, hjälplös i min önskan att väcka närmast apatiska ungdomar till liv?
Jag pratar med kollegerna. Vi pratar med varandra. Vad ska vi göra? Vad beror detta på?
Kanske vet vi redan. Man har åsidosatt forskning och beprövad erfarenhet till förmån för allsköns tyckande om och experimenterande med den svenska skolan. Eleverna trivsel har varit viktigare än att hjälpa dem nå långsiktiga mål och ambitioner.
Nu räcker det inte med pajkastning mellan riksdagspartierna om resultaten i Pisaundersökningen. Vi måste kavla upp ärmarna och ta gemensamma tag.
Jag tänker inte ge upp eller skämmas över min insats i skolan. Jag vill så innerligt gärna se glada, livliga och engagerade elever i mitt klassrum igen. Jag vill vara med och ägna min kraft och yrkesstolthet, till att vända den här skutan rätt igen.