I UNT 10 maj 2016 beskrev jag hur min dotter, som har svenska och danska som modersmål, inte får kommunalt stöd för att lära sig sitt andra modersmål: I stället för att faktiskt ta sig an Skolinspektionens kritik och ge modersmålsundervisning enligt lagen, la Uppsala kommun ner den avdelningen som tar hand om modersmålsundervisningen.
Dessutom började kommunala administrationen utreda området på egen hand och formulera en åtgärdsplan, trots att Skolinspektionen precis hade gjort detta.
10 maj vädrade jag dessutom tanken att den kommunala åtgärdsplanen snarare gjordes för att slippa kritik från Skolinspektionen än för att något barn skulle få modersmålsundervisning. Det senare verkar vara sekundärt.
Nu gör kommunen det igen. Genom att kräva att förskolorna gör en bedömning av behovet av riktat modersmålsstöd, jmf UNT 29 december 2016, blir det ännu svårare för det enskilda barnet att få modersmålsstöd. Med hela New Public Management-kittet, ansökan, utredning, bedömning, prioritering och så vidare, används enorma resurser åt att se till att ingenting händer. Uppsala kommun drar ut på tiden och fortsätter se till att inget flerspråkigt barn får modersmålsstöd.
Med tanke på dels att ett litet barn bara är litet en kort tid och att det snabbt blir väldigt svårt för barnet att lära sig språk nummer två, dels att förseningen verkar strida mot lagens intentioner, blir förseningen nästan lite halv-kriminell.
Samtidigt ser man hur medel, i bästa NPM-anda, allokeras till utvärderingar i stället för till exempel att gå till – modersmålsundervisning.