Man tar sig för pannan! Som ett led i den konstnärliga utsmyckningen av staden har Uppsalas kulturnämnd beslutat att uppföra en traditionellt utformad 19 meter hög tegelskorsten i Tegnérparken. Att ifrågasätta att skorstenen är konst anses bara visa att man är begränsad i sin syn på vad man kan kalla konst.
Kulturdirektören i Uppsala Sten Bernhardsson avfärdar den kritik mot beslutet som uppkommit med att vi Uppsalabor ”kommer att förstå syftet med konstverket då det växer fram” (citat från UNT). När jag läste detta kom jag att tänka på Strindbergs självbiografiska romantitel ”En dåres försvarstal”. Kultureliten säger sig förstå vad som är konst och därmed ska vi låta oss nöja.
H C Andersen har skrivit om Kejsarens nya kläder sydda av så fint tyg att bara de allra mest förfinade människorna kunde se dem. Så utbrister plötsligt ett litet barn att han har ju inget på sig. Då först vågar andra faktiskt säga vad de ser, eller som här, vad de inte ser. Kejsaren saknar ju kläder. Med den liknelsen vill jag hävda att kulturnämnden den här gången överskridit en gräns för när jag kan känna förtroende för deras arbete.
Jag vill avsluta med att citera några strofer ur Gustaf Frödings dikt ”Idealism och realism” som jag tycker slagkraftigt fångar när ren skär dumhet får råda. Lika giltigt i dag som 1894 då den skrevs:
Det ljugs när porträtterat grus
få namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.