Tycker att det är roligt att åka runt och titta på nya bostadsområden i Uppsala. På senare tid har jag blivit mer och mer ledsen av att se hur tätt och i mitt tycke fult man bygger.
Erik Pelling har lanserat uttrycket stadsgator och nämner Råbyleden, Gamla Uppsala gatan och Hugo Alfvéns väg som exempel. Längs med Råbyleden har man byggt nya skapelser som helt fått miljön att ändra karaktär. Det var visserligen inte så vackert förut med garage med mera, men dessa arkitektoniska lekstugor trotsar all beskrivning. Nu har man börjat i samma stil längst ut på Gamla Uppsalagatan.
Margareta Svennbeck oroar sig i onsdagens UNT att Hugo Alfvéns väg skall drabbas likadant. Jag håller fullständigt med. Det mest anmärkningsvärda uttalande jag läst var när Erik Pelling i UNT för ett tag sedan jämförde husen längs med Råbyleden med de olikfärgade husen i Gamla Stan. Att dra en likhet mellan Gamla Stans 1600-tals hus och de nya skapelserna längs Råbyleden är för mig helt obegripligt.
För att balansera det hela måste jag säga att man också lyckas i vissa stadsdelar. Bebyggelsen vid Mimmi Ekholms plats har blivit ett lyft för området med undantag för de två höghusen.
Jag förstår att Uppsala behöver få nya bostäder men dagens förtätning gör att staden förlorar sin charm och särprägel. Jag tycker att Stefan Hannas förslag att bygga i kranssamhällena längs järnvägslinjerna låter attraktivt. Där finns områden plus att man är inne i centrum på en kvart