Tack för ert svar och argumentationen kring spårvägsprojektet. Spårvägen har fördelar vad gäller kapacitet och långsiktig hållbarhet och kollektivtrafiken behöver eget körfält. Men kollektivtrafikinvesteringar bör gynna hela regionen, inte enbart stadskärnan.
Politikerna hävdar att spårvägen är överlägsen elbussar i kapacitet och framkomlighet, men enligt SINTEF (2013) kan elbussar erbjuda likvärdig transportkapacitet till lägre kostnad. Spårvägen kräver räls och kontaktledningar, medan elbussar kan införas utan stora ingrepp i stadsmiljön. Om eget körfält är avgörande, varför inte elbussar som ger samma framkomlighet med större flexibilitet?
Spårvägen beräknas kosta minst nio miljarder kronor, en massiv investering som innebär ombyggnationer och långvariga störningar. Finansieringen är oklar, riskerar kommunalskatten att höjas eller måste andra tjänster skäras ner?
Flexibilitet är också avgörande. Elbussar kan anpassa sina rutter efter förändrade resmönster, medan spårvägen är bunden till räls. Dessutom måste Uppsala som cykelvänlig stad beakta hur rälsen påverkar cykeltrafiken, särskilt vintertid. Rälsen kan snöas över vilket riskerar att cyklister fastnar eller skadas. Cykelutrymmet kan också minska om vägar istället får räls, det kan tvinga till omvägar.
Spårvägen beskrivs som en naturlig fortsättning på satsningar som Upptåget, men dessa har stärkt hela regionens kollektivtrafik. Kommer spårvägen gynna hela Uppsala eller främst stadskärnan?
Miljömässigt är elbussar redan en utsläppsfri teknik. SINTEF (2013) framhåller att elbussar dessutom är tystare än både dieselbussar och spårvagnar, vilket skulle minska bullret i staden.
Uppsala behöver en kollektivtrafik som är hållbar både ekonomiskt och miljömässigt. Investeringar bör gynna hela regionen och bevara cykelinfrastrukturen. Låt oss välja en lösning som är grön, rättvis och långsiktigt hållbar.