Strålskyddsmyndigheten har anlitat 80-talet utländska experter som liksom myndigheten konstaterar att det går att bygga ett säkert slutförvar av utbränt kärnbränsle.
Anläggningen kommer att ligga under havsytan under de första tusen åren, då händer inget som skulle ge utsläpp.
Men en annan stor sak händer, radioaktiviteten sjunker till cirka 4,2 procent från ursprungsvärdet.
Den övervägande aktiviteten finns i kärnbränslet, i SFR har aktiviteten försvunnit, utom en mindre mängd i silon ingjutet i ett bäckliknande material som inte löses i vatten.
SSM och de utländska experterna tror att kärnbränslekapslarna klara cirka en miljon år, och då är de flesta av de kvarvarande radionukliderna sådana som är mycket orörliga och svårlösliga i vatten och eventuella utsläpp beräknas ligga under SSM:s utsläppsgräns på en hundradel av den naturliga bakgrundsstrålningen.
Hur kan radiofobi fått så dominerande inflytande på myndigheter, politiker och beslutsfattare och allmänhet. Vetenskapsinkontinens råder (= Man lyssnar bara på argument som stöder den egna uppfattningen) argument som det orimliga i påståenden att små doser dödar tror man på, men solen är ”nyttig”. Solen ger dubbelt så hög strålning till vår kropp som ett läckande slutförvar skulle ge boende över slutförvaret.
Varför granskas och ifrågasätts inte radiofobins osakliga argument?