SLU-forskaren Ann Eklund säger i en tidningsintervju om rovdjursangrepp på tamdjur, att myndigheterna måste sätta sig in i djurägarnas situation eftersom föreslagna åtgärder annars kan ses som irrelevanta, nonchalanta eller ogenomförbara. – Vi måste vara lyhörda för djurägarnas behov annars kanske vi utreder metoder som inte går att använda, säger hon.
Frågan är om hon inte själv kommer med en ogenomförbar idé. Inom de flesta myndigheter anses nog metoden att lyssna på djurägare vara alltför oprövad och för de lobbyister som styr rovdjurspolitiken måste tanken te sig helt verklighetsfrämmande.
Men hon har rätt, däremot finns anledning att ifrågasätta en del slutsatser i en undersökning gjord av 21 forskare från 10 länder, och där Ann Eklund är en av huvudförfattarna,
Ett syfte med studien är att förmå alla parter att samarbeta för att nå en evidensbaserad förvaltning. Man vill minska risken att det läggs tid och pengar på oprövade metoder som inte löser problemen
Men vad studien främst visar är att varje land måste lösa problemen efter sina förutsättningar. Metoder som är bra i ett land är oanvändbara i ett annat.
I artikeln sägs att boskapsvaktande hundar, inhägnader och rep med lapptyg är vetenskapligt underbyggda metoder. Vad som också anses kunna fungera men som behöver undersökas mer, är jakt och flytt av rovdjur.
Det finns säkert miljöer där hundar är ett bra skydd för tamdjur men var i Sverige med vår allemansrätt är metoden lämplig? Den ansvariga ägaren måste antagligen ägna sig åt att vakta hunden, för vad händer om ett djur som klarar av att slåss mot vargar ser en svampplockare som ett hot mot flocken?
Några andra frågor är:
Finns det något belägg för att lapptyg har en varaktig effekt?
Kan inte rymningen från Orsa djurpark ses som ännu ett bevis på att det är orealistiskt att kräva att djurägare skall bygga inhägnader som stoppar en varg?
Finns det anledning att ytterligare undersöka effekten av att flytta vargar? Efter de svenska och norska försöken verkar det vara att lägga tid och pengar på att utreda redan prövade metoder som inte löser problemen.
Ann Eklund framhåller vikten av att myndigheterna lyssnar på djurägarna.
Helt riktigt, efter Molstabergsskandalen och andra tragiska insatser tål nog inte tilltron till myndigheter ytterligare påfrestningar.
Och samlade rön från 10 länder ser inte ut att lösa de svenska rovdjursproblemen, hur väl vetenskapligt underbyggda metoderna än anses vara.