Det skrivs insändare om spårvägens förträfflighet och att flera städer lär planera nyanläggning.
Inte så mycket skrivs om kostnaderna, där Uppsala torde bli ett avskräckande specialfall pga den djupa leran.
Mycket omfattande och kostsam pålning kommer att krävas – varje grundförskjutning under en spårvägsräls torde ju ge ganska långvarigt stopp på linjen, och det utan möjlighet till trafikomledning.
En nyanläggning av spårväg kommer att upphandlas av dussintals entreprenörer med tillhörande underentreprenörer. Var och en av dessa firmor har att rätta sig efter sina bolagsstadgar som föreskriver vinstmaximering. Otaliga är exemplen på offentliga storinvesteringar där budgeten spräckts och slutnotan blivit mer än 2-faldigad. För den planerade Uppsala-spårvägen gäller troligen mer än 5 miljarder i budget.
De styrande i Uppsala, förhoppningsvis med behoven inom skola, vård och omsorg som prio ett, bör studera investeringen med 24 m långa dubbelledbussar i Malmö, hybriddrivna med lokal biogas. Det är möjligt att passagerarkapaciteten kan göras något större för spårvagnar än för dessa dubbelledbussar, men nu gäller det Uppsala som inte är en storstad.
Det är inte orealistiskt att tänka sig en ny generation sådana malmöbussar med ren batterieldrift inom några år. För dubbelledbussar kan i Uppsala breddningar av en del befintliga gator med busskörfält (naturligtvis med högsta markbärighet) samt utbyggnad av hållplatser och vändytor vid ändstationerna räcka långt i fråga om ny infrastruktur. Ingen pålad räls. Inga strömledningar. Flexibilitet.