När jag som 22-åring började arbeta var det inom ett kvinnodominerad område med mycket osäkra arbetsförhållanden. Jag engagerade mig fackligt och blev vald till facklig representant – jag var ju så duktig och drivande.
Ungefär tio år senare började jag bli medveten om könsmaktsordningen och en lite obehaglig känsla smög sig in i mitt medvetande; kunde det vara för att jag var man som jag blivit vald? Men då hade jag redan fått ett gott självförtroende och mycket kunskap genom det fackliga arbetet till gagn för mig, men som också gav mig en orättvis fördel i förhållande till till exempel kvinnliga konkurrenter.
På senare tid – jag är nu en gammal man – har medvetenheten om kvinnors situation stärkts. Annars kloka, eftertänksamma kvinnor i min egen ålder kan lite oväntat komma med svepande, negativa kommentarer om män. Jag ser bitterheten i deras ögon och blir bedrövad.
6 december publicerade Aftonbladet 40 vittnesmål om skräckväldet vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Men nu vet jag inte om jag ska bli förtvivlad eller förbannad. Av dessa var 39 anonyma! Bara en person som haft en hög tjänst vågade framträda med namn. Detta efter två månader med mängder av metoo-upprop som likt en tsunami dragit fram över Sverige. Är det möjligt att dessa 39, som visste att de var många, trodde att Benny Fredriksson skulle ha en sådan oinskränkt makt att han, trots att han var satt under lupp, skulle kunna göra sig av med alla 40? Att han redan tvingats avgå tyder ju inte på det.
Jag vill inte tro att kvinnornas underordning i dag är så monumental att de inte ens i det här läget skulle vågat framträda med namn. Men om det inte är så då måste det ju i stället röra sig om en total avsaknad av civilkurage! Det vill jag heller inte tro.
Jag vet inte vad jag ska tro.