Framtidens kollektivtrafik i Uppsala måste ta hänsyn till tillväxt och framkomlighet samt genom snabb och direkt trafik få bilister att åka kollektivt. Då behöver man kombinera olika trafiksystem. Snabba system som spårvagn och stadsbana (automatbana) har hög kapacitet för intensiva arbetsresor, men då direkt till arbetsplatserna och inte genom city där spårvagn går långsamt och hämmar framkomligheten. Utanför tätbebyggelsen ges de egen banvall (förstärkt för spårvagn, egen skyddad för stadsbana), med planskildheter, där stadsbana har kortare underfarter än spårvagn, ty den är lägre och klarar brantare lutning. Linjerna förbinder stora bostadsområden med tunga arbetsplatser och knutpunkter som UAS och bangårdens södra ände, tänkta stationer i Bergsbrunna och Stenhagen samt infartsleder.
Resenärer till eller inom city har mindre bråttom men vill komma nära sina mål. Elbuss är då ett alternativ till spårvagn, med lägre totalkostnad och kapacitet, men med den flexibilitet som krävs när Uppsalas gator grävs upp. Trafikslagens driftskostnader är främst förarkostnader: spårvagn har lägre än buss, stadsbana inga, så busstrafik bör begränsas till stadskärna och områden med lägre folktäthet. Varken spårvagn eller stadsbana kan gå genom city. De blir för kostsamma i stadskärnan där spårvagn behöver pålning och flyttning av rör och ledningar under gatan, medan snabb stadsbana kräver planskildhet.
Det behövs en utredning om Uppsalas kollektivtrafik där flera kombinationer av trafikslag undersöks; inte som den senaste i huvudsak begränsad till spårvagn, som har högst totalkostnad.