Under sommarmånaderna 2014 kommer det att vara 20 färre barnmorskor än normalt i Uppsala, det vill säga en kapacitetsminskning med 40 procent.
Förhoppningen från verksamhetschefen vid kvinnokliniken är att kvinnor i sen graviditet ska planeras för förlossning på andra sjukhus med transport när värkarbetet startats.
Detta är olyckligt och patientosäkert – även vad gäller det ännu inte födda barnet.
Statistiskt sett behöver sju till tio procent av alla nyfödda barn kortare eller längre tids intensivvård under nyföddhetsperioden. Och av de nyfödda har cirka tre procent en behandlingskrävande missbildning.
En utlokalisering av kvinnor i sen graviditet innebär att risken ökar för att nyfödda barns andnings-, cirkulations-, vätskebalans-, blodsocker- och tarmproblematik upptäcks senare än normalt. Och när störningen upptäcks måste barnen transporteras till Akademiskas neonatala intensivvårdsenhet.
Transporter med ledtider, rapportering och begränsade möjligheter till intervention är i sig en säkerställd riskfaktor för sjuklighet och död under nyföddhetsperioden.
Vem är ansvarig för detta? Varför har Akademiska inte normal bemanning vid förlossningen? Vem bör träda fram och ta på sig ansvaret för komplikationer hos mammorna och barnen?