Att höra rikspolitiker från M och Kd kalla de så kallade extratjänsterna för ”låtsasjobb” och hota med att dra in dem i sin budget anser jag vara ytterst respektlöst. När man uttalar sig på det sättet visar man att man inte har någon som helst insikt i vad dessa arbeten betyder för den som haft turen att få en sådan anställning efter år av arbetslöshet.
För egen del har jag varit arbetslös i nio år efter sjukdom. Jag har tagit chansen och deltagit i så kallade rehabiliteringsprojekt, utstakade av förra Alliansregeringen, men som dessvärre inte innehöll någon rehabilitering alls, jag har praktiserat på samma villkor som fullt friska människor på kommunala, statliga och privata arbetsplatser sex månader i taget och sökt mängder av jobb och snurrat runt i arbetsförmedlingens karusell utan att komma någon vart. Det där utlovade extrastödet för människor med funktionshinder har jag inte sett röken av. Att jag har magisterexamen från universitetet har inte spelat någon som helst roll i mitt jobbsökande, jag anses värdelös och som en risk när det kommer till frågan om anställning…och därmed fortsätter jag snurra runt i arbetsförmedlingens evighetskarusell.
Jag kommer med andra ord längre och längre bort från att någonsin kunna få ett arbete på mina villkor det vill säga försöka klara av ett arbete på 50 procent och hantera livet med smärta på återstoden. Att jag är kvinna och över femtio gör inte saken bättre.
Under våren 2018 hade jag turen att få en så kallad extratjänst på en praktikplats och har kämpat med att orka med 50 procent under året för att ta mig närmare arbetsmarknaden. För det är ju dit jag velat under alla år. Jag hade under 2019 hoppats på en förlängning av min extratjänst under ytterligare ett år för att komma på fötter ordentligt, hitta mig själv och våga ta för mig men nu har M och Kd satt stopp för det genom sin usla budget. Nu när jag äntligen fått uppleva att jag tagit ett litet steg till så slår de undan fötterna för mig och så hamnar jag på ruta ett igen. De menar att jag utför låtsasjobb, alltså inget riktigt jobb och att jag är en kostnad. Jag lär inte bli till en mindre kostnad då jag blir utan sysselsättning helt och hållet och risken är att jag kommer att kosta mer då utestängning från samhället medför ytterligare följdsjukdomar, psykosociala problem med mera. Jag är fullt medveten om att jag kostar skattebetalarna pengar, men det gör dessa politiker också och vad värre är…de kostar 15 gånger mer per månad än vad jag gör och några av dem har aldrig varit ute och arbetat på den reguljära arbetsmarknaden. Men genomtänkta beslut kan de tydligen ta…