Nu när det våras i naturen så infinner sig säsongen då risken för gräs- och skogsbränder ökar. Samtidigt som värmen kommer och terrängen torkar, så ökar också antalet besökare. Detta är än mer påtagligt detta år, då vi inte haft någon snö att tala om här i Uppsalatrakten. Extra mycket folk tycks ”dra till skogs” i år, inte minst i Stadsskogen, på grund av den pågående pandemin. Stadsskogen är ju en riktig oas för hundägare, bärplockare och vandrare i allmänhet. Verkligen en pärla på gång- och cykelavstånd.
Men samtidigt så gör allt detta till att också risken för skogsbränder blir mer påtaglig än normalt. Då blir man orolig då man tittar sig omkring i Stadsskogen med alla stora torra träd och buskar liggande överallt. På många ställen ser det ut som ”plockepinn” – högvis med liggvirke halvt täckt av torrt gräs. Jag förstår att man vill skapa en miljö för all sorts kryp, men inte överallt.
Skulle det bli en skogsbrand med allt det torra virket på marken och de höga träden, så skulle det bli svårt, ja kanske omöjligt, att ta kontroll över elden Antar att bebyggelsen i Eriksberg, Kåbo och det nybyggda Rosendal skulle då få det hett om öronen beroende på hur vinden blåser.
Min maning är: Rensa undan åtminstone en del av vindfällena och de stora högarna av stockar som fällts och blivit liggande. Det skulle ändå finnas mer än väl kvar för de små krypen. Annars är det risk att det inte finns några bon kvar för krypen och kanske inte för människorna heller.