Begreppet hedersrelaterat våld leder snabbt fel då man gärna vill tro att det är brottsoffrets integritet och heder som åsyftas och som därmed skall synliggöras och lyftas fram. Men begreppet avser i själva verket förövarens upplevelse av att det är dennes heder som på något sätt är hotad.
Detta slarviga och oaktsamma språkbruk medför att förövarens inställning och syn på situationen blir det som lyfts fram och sätts i första rummet. En märkligt omvänd logik. Varför kröna ordet våld med ett så pass positivt laddat uttryck som heder. En egentligen omöjlig kombination. Ursprunget till språkbruket är politiskt och troligen ett seriöst försök i att tydliggöra de bakomliggande mekanismerna men som samtidigt resulterar i att våldsoffrets utsatta och utelämnade situation omedelbart hamnar i skymundan och tonas ner.
Slentrianmässigt bruk av uttrycket riskerar att relativisera det egentliga problemet. Det vill säga att det alltid finns någon som är offer för det utövade våldet. Kanske lite tidstypiskt för politikens och medias omskrivningar av välkända problem. Eller som man i politiken hellre skulle säga – utmaningar.