Jag undrar varför de flesta som uttrycker oro eller rädsla för coronaviruset är äldre personer? Tänker då på det faktum, att många ungdomar rör sig mer obehindrat i samhället, trots att allt talar för att den nya coronasmittan är farlig. Tänk om ungdomarna har rätt? Att vi äldre överoroar oss och därmed lider en stor förlust av den sociala närheten? Tänk om vi äldre nu dör på grund av social utarmning, istället för något virus? Att våra ungdomar får rätt och utvecklar en än större social gemenskap med de som är jämngamla? Att den äldre befolkningen försvinner i virussjuka eller ensamhet?
Nej, jag tror att dessa unga personer kan ha fel och att det beror på bristande erfarenhet, av vad olika faror kan föra med sig. Det är något (erfarenhet), som förståeligt nog inte kan finnas hos en ung människa, som endast upplevt några få år än så länge.
·Men om erfarenhet nu är så viktigt, varför förmedlas den då inte till våra barn?
Felet beror på många grundläggande saker och då kanske främst, det sätt vi gör barn till äldre personer redan vid tidig ålder. Klädsel, språk, attityder och påskyndandet av att få en egen identitet, där vi ”peppar” våra barn till att snabbt bli vuxna är ett faktum. Nu är det så, att det inte går att skynda på detta åldrande, med att snabbt bli vuxen, utan att något tappas bort.
Det är absolut inte barnets fel att de snabbt blir vuxna på bekostnad av uteblivet erfarenhetsintag. Nej, det är den äldre generationen, de vuxna, som fått ”Hål i huvudet” och försökt uppfostrat barnen utan ämnet erfarenhet. De äldre har trott att det bästa med uppfostran är att bli ”pottränad” snabbt, kunna lära sig läsa-skriva-räkna och kunna cykla. De har uppmuntrat barnen att snabbt stå på egna ben och kunna lämna sina föräldrar tidigt. Ämnet erfarenhet, har lyst med sin frånvaro. På samma sätt som vi inte lärt dem vara med de äldre i samhället.
Vi har skapat ett samhälle med olika slutna system:
1. Barnomsorgsfasen, då främmande personer/pedagoger skall utveckla barnet till självstående individer.
2. Skolfasen, då man med hjälp av främmande personer skall utvecklas till självstående individ.
3. Arbetsfasen, då man skall göra egen självstående karriär och tänka på sig själv.
4. Äldrefasen, då man blir lämnad att, att omhändertas av främmande undersköterskor innan döden.
Jag tror dock att det finns hopp, att man redan som barn, lär sig se föräldrarna som människor med erfarenheter. Att man lär sig leva i mer öppna system, där Barn-skolbarn-arbetsföra vuxna-äldre ser sig som en tillgång för varandra.
I kommande virustider, kommer man inte enbart tänka på sig själv, utan mer på, det stora generationssystem som man ingår i. Man kommer att bry sig om hur farligt kommande virus är för alla sina nära.