Liksom alla som sett Uppdrag Gransknings välgjorda program om spermiestölderna och inseminationerna på lasarettet i Halmstad och nu senast på Akademiska sjukhuset är jag överraskad och chockad. Jag arbetade som underläkare på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset 1971–1974 när skandalen pågick. Jag kände alla som nämns i programmen. Varken jag eller de kolleger jag talat med visste om vad som försiggick. Det låg så långt ifrån den etiska och moraliska standard som rådde på kliniken, att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att en läkare kunde missbruka sin ställning på detta sätt.
Chefen, professor Carl Gemzell, var en lysande vetenskapsman, en av Sveriges på sin tid internationellt mest kända läkare. Om hans etiska och moraliska kompass hyste vi aldrig något tvivel. Jag är helt övertygad om att han inte kände till vad en omdömeslös underläkare gjorde i det fördolda. En chef har alltid det yttersta ansvaret, men kan omöjligt veta allt som försiggår.
En tröst i eländet är att ett sådant här missbruk förhoppningsvis inte kan ske nu. Jämfört med för 50 år sedan finns nu lagar och förordningar som reglerar verksamheten. Synen på öppenhet har förändrats, det finns också visselblåsarfunktioner som varnar i tid. Sist men inte minst har spermadonatorer och patienter helt andra krav på information och samtycke än förr.
Vi som arbetade kände inte till skandalen
Spermiestölderna låg så långt ifrån den etiska och moraliska standard som rådde på kliniken, att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att en läkare kunde missbruka sin ställning på detta sätt, skriver Bo S. Lindberg som arbetade på Akademiska när skandalen pågick.
Liksom alla som sett Uppdrag Gransknings välgjorda program om spermiestölderna är jag överraskad och chockad, skriver Bo S. Lindberg.
Foto: Axel Hilleskog
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.