Det var utan tvivel ett historiskt lågvattenmärke för alliansen när Reinfeldt gjorde sitt uttalande om Försvarsmakten som ett ”särintresse”. Den dåvarande alliansregeringen under ledning av Reinfeldt och Borg bär ett stort ansvar för att Sverige på ett högst kortsiktigt och oansvarsfullt sätt skar ner försvarsförmågan till en orimligt låg nivå. Denna trend hade inletts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Oavsett politisk färg har regeringarna sedan början av 1990-talet bidragit till att skära ner försvaret.
Det är ett ansvar som man inte kan avsäga sig. Reinfeldt och Borg har idag inte längre någon roll i riksdagen eller inom partipolitiken. Det finns naturligtvis fler som var med på den tiden som fortfarande är aktiva inom politiken. Men det motiverar inte att man idag skall ifrågasätta att i stort sett alla partier i riksdagen har insett att det var ett misstag, och att man nu i olika grad förordar en förstärkning av försvarsförmågan. Det är istället ett positivt tecken att man kan lära av sina misstag och att man kan ändra inriktning när man inser att man har tagit fel.
Vi måste istället blicka framåt och se hur vi bäst kan åtgärda konsekvenserna av dessa misstag. Där är försvarsberedningens arbete ett stort steg i rätt riktning. Tyvärr måste man konstatera att den nuvarande regeringen senast under Sälen-konferensen visade att man inte har förmågan att hantera denna fråga på ett bra sätt, utan istället uppvisar en splittrad bild med motsägande budskap från statsministern, utrikesministern och försvarsministern.
Den största frågan är naturligtvis om regeringen förmår att åstadkomma ett beslut som möter Försvarsmaktens behov av ekonomiska medel för att komma till rätta med de brister som är konsekvensen av föregående försvarsbeslut. Även om mer pengar inte löser alla problem, så vore det ändå rimligt att Försvarsmakten snarast får höjda anslag som täcker de behov som ÖB i olika sammanhang har redovisat, för att undvika ytterligare nedgång av den militära förmågan.
Det är ytterst inkonsekvent och orimligt att, som regeringen (och tidigare regeringar), driva en politik som har gjort oss fullständigt beroende av NATO:s välvilja, men samtidigt framhärda i att vi skall stå utanför försvarsalliansen. Vi har hängt upp hela vår säkerhetspolitik på att vi skall få hjälp av andra, i brist på egen förmåga, men regeringen vägrar att skriva på fördraget som skulle ge oss garantier för att vi skulle få sådan hjälp när det uppstår en väpnad konflikt där Sverige blir angripet.
En trovärdig politik innebär att Försvarsmakten får de resurser som krävs för att återskapa den förmåga som man så lättvindigt har nedmonterat. Vi måste även övergå till en mer konsekvent hållning i NATO-frågan. Sverige behöver gå med i NATO. Det är den enda logiska fortsättningen på den linje Sverige har valt inom säkerhetspolitiken.